En underbar morgon i december.

Japp, det har äntligen hänt. Jag har skaffat en blogg. Haha fan vad otippat, det trodde jag inte om mig.. Men man ska väl ha nåt tidsfördriv iaf?

Får väl börja med att länka till min vapendragare Grynet, min wingman och bästa vän. Säg något vi inte gjort tillsammans haha. Vi har till och med bott ihop. Får tacka för den fina designen. Gjorde ett eget försök till en början, men det gick åt ***. Så hon erbjöd sig så generöst att fixa ^^.

Ja, lite om mig då kanske.. Jag heter Amanda och är 20 år. Är född 1989, så jag blir alltså 21 i mars. Har en vacker liten dotter, Isabella som föddes den 9/12-09. Att bli mamma har varit en stor omställning, och det är mycket nytt som ska läras, och min vardag består just nu av att komma in i mammarollen, och lära känna min fina lilla avkomma =)

Biografi.

Ja, lite mer om mig och min bakgrund kanske? (Kommer vara ganska ärlig här, så känsliga läsare och PK-morsor varnas hehe ;))

OBS! Jag vill poängtera VÄLDIGT noga att det jag berättar om nu tillhör mitt förflutna! Jag skriver om hur mitt liv såg ut för flera år sedan, och hur jag kom på rätt bana igen. Idag har jag total kontroll och ordning på mitt liv, jag dricker inte ens överhuvudtaget, och mitt liv nu består av att ta hand om min underbara familj, och att vara världens bästa mamma till Isabella!

Jag växte upp i en förort i norra Stockholm. I högstadiet kom min fina tonårsrevolt. Jag skaffade mig väl vad många skulle kalla för fel umgänge, men i mitt brighta huvud var det såklart helt rätt umgänge. Jag hamnade i ett stadie där våld och fylla var vardag, och alkoholen och kompisarna vart plötsligt mycket viktigare än tex skolan och familjen.
Med nöd och näppe kom jag in på gymnasiet efter att ha skolkat mig igenom hela nian. (jag var GRYM på nationella proven, enda anledningen till att jag godkändes) Men efter ett par månader tröttnade jag och hoppade av.
Hade en allmänt taskig "hata världen" attityd, och dålig inställning till allt, jag och mina vänner stod "högst på näringskejdan" i princip, vi var störst, bäst och vackrast, och den som jävlades med oss skulle minsann sättas på plats. Typ.
När jag var 16 åkte jag dit för grov misshandel, vilket jag senare dömdes för till ett svidande skadestånd och sammhällstjänst och lite så. Man kan ju säga att jag fick min läxa, efter det lugnade allt ner sig lite.

När jag var 17 flyttade jag hemifån till min dåvarande pojkvän. Det var ett väldigt destruktivt förhållande, han hade alkoholproblem, och bråken tog aldrig slut. Vid det här tillfället hade jag i princip slutat dricka, alkoholen äcklade mig, och jag försökte bara få ordning på allt, men det är inte lätt att leva med någon som tror att livet är en fest. Jag hatade hans drickande. 
Vi var inte bra för varandra, och jag bröts ner psykiskt. Det kom till den punkten då jag på fullaste allvar trodde att jag var värdelös utan honom, om han lämnade mig kunde jag lika gärna dö tyckte jag.
Efter en resa till Göteborg fick jag lite perspektiv på livet och kom till insikt med allt, och bestämde mig för att sätta punkt i det kapitlet. Jag tog steget och vågade lämna honom efter två år och två månader.
Det var extremt skrämmande, och jag trodde hela tiden att jag skulle sluta med att gå tillbaka till honom. Jag gick in i förhållandet med huvudet högt, och kom ut krypandes.
Jag var rädd för mig själv för att jag hade låtit mig bli så svag, och det enda jag kunde göra var att lära mig att stå på egna ben.

Med stöd från vänner och familj så klarade jag det, och allt flöt på bra med jobb och så. Jag gick vidare. Äntligen.

Den 2/1-09 träffade jag min nuvarande pojkvän. Igen. Han och jag går waay back, sen många år tillbaka.
Vi träffades när jag var 15, och kom varandra väldigt nära, och utvecklade en väldigt speciell relation.
Men unga och dumma som vi var så var det nästan dömt att misslyckas, och det blev aldrig nåt seriöst. Vi höll på lite fram och tillbaka typ, det var ganska struligt allt.
Sen förlorade vi kontakten under ett par års tid.

Den 2 januari i fjol fick jag ett oväntat sms av honom där han frågade om jag ville träffas.
Jag hade inget bättre för mig så visst. Han sov på min soffa den natten, sen blev han kvar i princip =)
Vi höll ihop äntligen.

Vi har inget direkt datum som vi blev tillsammans på, så vi brukar säga den 2 januari, så vi firade nyss ett år =) Två månader senare, i mars 2009 blev jag gravid, och det var aldrig tal om nån abort eller något, det föll sig naturligt att behålla barnet, och tur var väl det! Det resulterade ju i världens vackraste lilla flicka!
Mammas och pappas ögonsten =)

Nu är vi en fin liten familj, och allt flyter på som det ska. Min dotter är det viktigaste i mitt liv, och jag ska göra allt för att hon ska få den bästa uppväxten hon kan få. Jag vill se henne växa upp till en fin och bra människa, och jag ska göra allt jag kan för att uppfostra henne på bästa sätt. Hon är mitt liv nu.

Ja, det var lite om mig och min bakgrund. Boken om mig hehe, blev lite långt, men skulle jag skrivit allt skulle det blivit en hel trilogi typ haha. Får väl se om ni orkar läsa allt ;)

OBS! Jag vill poängtera VÄLDIGT noga att det jag berättar om nu tillhör mitt förflutna! Jag skriver om hur mitt liv såg ut för flera år sedan, och hur jag kom på rätt bana igen. Idag har jag total kontroll och ordning på mitt liv, jag dricker inte ens överhuvudtaget, och mitt liv nu består av att ta hand om min underbara familj, och att vara världens bästa mamma till Isabella!

Ingen idé att döma mig alltså, jag kan inte göra något åt mitt förflutna, det enda jag kan göra är att vara en bra människa idag, och en god förebild för min dotter. Jag tänker aldrig förneka mitt förflutna, det är en del av mig, jag fick lära mig den hårda vägen, men det har gett mig livserfarenhet. Jag ser det som en fördel att kunna guida Isabella till att gå den rätta vägen, för jag gick den hårda vägen, och det är inget jag någonsin skulle önska henne. Inte någon alls för den delen.



Ja det var väl det. Slänger in en förlossningsberättelse sen när jag orkar också =)

So long suckers!