En underbar morgon i december.

Jag bloggade ju inte under graviditeten, så jag tänkte skriva lite kortfattat om min graviditet, för den som är intresserad.
Fast det lär bli ett jättelångt inlägg ändå. ^^

Ca v.5: Mensen försenad, men det kan väl inte va..? Gravtestet på ungdomsmottagningen visade ju nej.. Träffade upp Grynet, Citty och Sia tror jag det var på lokalkrogen på fredagen, men jag drack bara cola, tänkte vara nykter med Grynet som var gravid i ca v15. Säger till Grynet att mensen är sen.
Två dagar senare, på söndagen fick jag nog av att ha mensvärk men ingen mens, köpte två test, gjorde första på morgonen, kisset hann knappt nudda stickan innan det blev ett kraftigt plus. Jaha. Messar Grynet som kommer över, hon hade med sig en gravidtidning till mig, haha gullunge! De enda som fick veta var hon och mamma och Newton. Och Citty som listade ut det av sig själv haha, två dagar senare på min 20årsdag var hon hos mig, och när hon hade gått fick jag ett sms "Amanda, är du gravid?" Haha jag hade inte sagt ett ord. Hon känner mig för väl. ^^

Ca v.7: Gick ute med mamma och min lilla systerson Timmy. Hade börjat må illa lite smått, men trodde mest att det var inbillning. Fick kväljningar och höll på att spy. "Du får nog en tjej." sa mamma. Yes. =)
Mådde ganska dåligt psykiskt också, väldigt rädd och nojig för allt.

Ca v.8-9: Illamåendet satte igång på riktigt, och jag spydde hela tiden, morgon som kväll. Great, det värsta jag vet är att spy.


Ca v. 11: Började lite smått att berätta för folk i omgivningen, hittills hade bara de närmaste fått veta. Mådde fortfarande väldigt psykist dåligt, hjärnspökena blev fler och fler, och jag gick runt och var orolig hela tiden.

Ca v. 15: Erlas student. Ännu syntes det knappt nånting, men de flesta visste. Grynet var i v.25 och hade stor och fin mage. Fortfarande kraftigt illamående.

Ca v.16-17: Min lille brorson kom till världen. Åkte till bb och hälsade på, hormonerna sprutade om mig. Längtade så efter vår bebis.
Fortfarande illamående, vi var på Gröna Lund på spelning, på hemvägen spydde jag som en gris vid nattbussarna. Kul, alla måste trott att jag var aspackad, för det syntes fortfarande inte att jag var gravid.

Ca v. 18: ULTRALJUD! Som vi längtat! Jag var helt beslutsam om att få veta könet, men Newton ville att det skulle bli en överraskning, men jag övertalade honom att vi skulle ta reda på det. Tji fick jag, Isabella låg med benen i vägen, och ville inte visa könet. Så det fick bli en överraskning iaf. Fortfarande illamående, och det syntes ännu inte alls att jag var gravid. Ultaljudet visade även att jag var i v. 17+5, och inte i 18+1 som vi trodde, så vi hade missat med tre dagar.

Ca. v.22: Gravidträff i stan som Love dragit ihop. Blev medsläpad av Grynet. Det var mysigt att sitta och prata lite. Syntes ännu inte att jag var gravid, hade bara en pytteliten kula, och om man inte visste att jag var gravid hade man aldrig kunnat gissa det. Illamåendet hade nästan försvunnit helt nu.

Ca v.23 -24: Åkte med mamma upp till syrran i Dalarna. Det var skönt att komma bort lite, mådde extremt dåligt psykiskt vid det här laget, hjärnspökena blev fler och fler, och jag mådde sämre och sämre. Började få en liten gravidkula.

V.29: Vaknade på morgonen av ett sms av Grynet, där hon skrev att hon fått sin första värk. Blev extremt glad/avundsjuk haha. Vi hade telefonkontakt hela dagen, och på kvällen när jag pratar i tel med Citty får jag ett MMS med en bild på världens sötaste lille Vidar. Började hoppa och skrika som en galning och blir så till mig att jag råkar lägga på i örat på Citty haha. Ringer Grynet och hon berättar lite om förlossningen.
Två dagar senare åker jag till bb och hälsar på. Var så glad och samtidigt så avundsjuk.
Fortfarande ganska liten mage, Grynets syster kom till bb, hon visste inte att jag var gravid, och såg det inte förrän vi sa det haha.
Mådde fortfarande dåligt psykiskt, blev bara värre och värre, och ångesten brann i mig.

V.32: Hjärnspökena höll på att äta upp mig, och jag mådde så fruktansvärt dåligt så jag visste inte var jag skulle ta vägen. Fanns inget slut på ångesten kändes det som. Tillslut sökte jag hjälp, efter mycket tjat från mina nära och kära. Tur det. Fick träffa en kvinna som var specialiserad på mitt tillstånd, (vill inte gå in närmare på det, det är för privat, och det är fortfarande ganska känsligt för mig att prata om) och jag träffade henne en gång i veckan, och fyfan vad skönt det var!

V.37: Innerst inne hoppades jag att bebisen ville titta ut då. Var så trött på att vara gravid, hade fruktansvärd foglossning, kunde knappt röra mig, plus den där förbannade halsbrännan. Mådde fortfarande dåligt psykiskt, men samtalen hjälpte, och det började kännas bättre.

V. 40: Nehe, ingen tidig bebis. Jag fick snällt vänta. Mitt bf datum passerade, och jag gick mest runt och var bitter och ledsen.


Magbilder från v.33 till och med v.40, från sidan:



Framifrån:



V.40+6: ÄNTLIGEN!!! Vårat lilla mirakel kom till världen 12/9-09 kl 09.26! 3695 gram och 51 cm lång! Förlossningen gick fantastiskt bra, och det var den bästa dagen i vårat liv!

 

Ja, det var det. Jag hade en ganska omtumlande graviditet fylld av smärta och ångest. Det vart inte som jag trodde att vara gravid, alla tjatar om att det är så mysigt och underbart. NEJ! Eller jo, att klappa på magen och känna liv där inne, sparkar och buffar var underbart. Men hormoner, foglossning, halsbränna och det psykiska var inte underbart. Men jag hade hela tiden ett mål; vårt barn. Jag skulle gå igenom allt tusen gånger om för Isabella.

Antar att folk säkert undrar; NU mår jag så gott som bra. Sedan Isabella kom har hon varit hela min värld, mitt liv kretsar krig henne. Hon är mitt liv. Jag har viktigare saker att tänka på än mina hjärnspöken. Min dotter. =)